En liten elektrisk arbetsbil ska väljas efter den värsta backen på rutten, inte efter den vanliga dagen. Många fordonsansvariga i kommuner och fastighetsbolag tycker att det är att köpa för mycket. Invändningen förtjänar att tas på allvar, men den håller sämre ju närmare man tittar på hur arbetsdagarna faktiskt ser ut.
Glöm genomsnittet
Ta en vaktmästare som sköter tre skolor och en förskola. På papperet kör han några mil om dagen, med verktyg, lite förbrukningsmaterial och en del sopsäckar på flaket. Det är snittet, och det är snittet som brukar hamna i underlaget när ett nytt fordon ska köpas in.
Men snittet består av dagar som inte liknar varandra. En dag är flaket nästan tomt. En annan dag står det säckar med sand till sandlådan där, eller kartonger med kopieringspapper, eller grus till gångarna efter vintern. Batteriet är fulladdat båda morgnarna. Det som skiljer dagarna åt är vad som händer i backen.
Skolor ligger påfallande ofta högt. Det är ingen naturlag, men äldre skolbyggnader placerades gärna på höjder, och nyare hamnade där marken fanns kvar, inte sällan i kanten av ett bostadsområde med en ordentlig stigning upp. Den som har kört en lastad liten elbil uppför en sådan backe vet att det är där fordonet visar vad det går för.
Backen som sällan tas i ett svep
Att det är just backen som avslöjar fordonet har en ganska enkel förklaring. På plan mark betyder vikten förhållandevis lite för en elmotor i låg fart. Energin går mest åt till att rulla, starta och stanna. I en stigning ändras bilden. Då ska hela ekipaget, fordon, förare och last, lyftas uppåt, och det arbetet växer i takt med både vikten och höjden.
Därför är ett halvt flak inte ett halvt problem i backen. Väger fordonet lite i sig utgör lasten en stor andel av totalen, och en extra pall märks tydligare än i en tung skåpbil där samma pall försvinner i helheten.
Två saker brukar överraska förare som byter från diesel. Den första är att backen sällan tas i ett svep. Det finns ett övergångsställe halvvägs upp, en buss som ska förbi, en förälder som backar ut från hämtningsfickan. Att starta från stillastående i lutning med last kräver mer av både motor och batteri än att rulla upp i jämn fart.
Den andra är att det som tar slut först inte alltid är räckvidden. Ibland är det farten. Ett fordon som klarar backen men gör det i krypfart blir ett problem i trafiken även om batteriet räcker hela dagen, och det är sällan något som syns i ett datablad.
Exakt hur mycket långsammare det går, och hur mycket mer ström som går åt, är svårt att räkna fram vid skrivbordet. Motorns dragkraft, batteriets egenskaper och backens verkliga lutning drar åt olika håll. En förmiddag på plats visar mer än en jämförelsetabell.
Provkörning: först tom, sedan tung
Den förmiddagen ska tillbringas på den riktiga rutten, med riktig last och helst en dag som är lite sämre än vanligt. Innan den bokas är det värt att bestämma vilket fordon som egentligen ska provas. Små eldrivna arbetsfordon, som de som presenteras på goupil.se, finns ofta med flera batterialternativ på samma grundfordon och med en lång rad flak och påbyggnader. Att provköra med ett lätt standardflak när det tänkta fordonet ska ha tipp och större batteri ger svar på fel fråga. Det finns inget rätt fordon i allmänhet, bara ett rätt fordon för en viss rutt, en viss last och en viss backe.
Själva körningen bör göras i en bestämd ordning. Gör man allt på en gång går det inte att skilja effekten av lasten från effekten av kylan.
- Kör rutten tom en mild dag. Fulladdat, och notera laddnivån vid start, vid backens fot och vid krönet. Det blir nollnivån att jämföra med.
- Lasta som en tung dag. Inte genomsnittet, utan den dag i månaden när flaket är som fullast. Väg lasten eller räkna fram den